Det är två isbjörnar.
När vi först landar på Svalbards flygplats slås vi av det faktum att det kan dyka upp en isbjörn när som helst. Redan utanför flygplatsen varnas det för björn. På Svalbard finns fler isbjörnar än året-runt boende, det är någonting vi hoppas ska vara till vår fördel. Vi har ju ändå kommit hit för att se dem.
På hostelet får vi första dagen höra om ett möte mellan människor och björn. I slutet av 90-talet gick två norska besökare uppe på en av de bergsryggar som omger Longyearbyen, de märkte snart att de var förföljda av en hungrig isbjörn. En av besökarna hoppade ner, den andra dödades av isbjörnen.
Har ni sett någon isbjörn?
– Har ni sett någon isbjörn, frågar vi så gott som alla vi träffar.
De allra flesta svarar nej och vi börjar förstå att isbjörnsobservationer kanske inte är så vanliga som vi först hade trott. Det visar sig ännu tydligare när nästan alla refererar till samma historia om besökarna på bergsryggen.
Men Svalbard är mycket mer än bara björn.
I början av april när vi besöker Svalbard börjar isen släppa sitt grepp i fjordarna runt Lonyearbyen och vår första resa går till Barentsburg med båt.
Resans första stopp är Esmarkglaciären. Den ser väldigt liten ut först men när vi närmar oss förstår vi hur stor glaciärfronten är, cirka 60-70 meter hög. Vi får dock inte åka alltför nära.
På våren släpper den här glaciären ifrån sig stor isblock i de långa och soliga dagarna, det är helt enkelt för farligt att närma sig.
Vi äter lunch med god aptit, den består av grillad val och sköljs ner med en whisky, kyld med en stor bit glaciäris som vår guide fiskar upp ur vattnet.
Våra frostbitna kinder återfår lite känsla innan vi styr mot nästa mål i den isande vinden.
Vår ryske guide Ivan hälsar oss välkomna när vi anlöper Barentsburg, han visar oss runt och berättar hur den ryska delen av Svalbard fungerar. Här driver man också kolgruva som främst används för att kunna förse den egna byn med energi.
Nu är turismen, precis som i norska Longyearbyen, det nya fokusområdet och förutom det arktiska landskapet kan Barentsburg erbjuda en extra krydda.
– Vill ni gå och se vår Lenin-staty, frågar Ivan.
Kommunistsymbolerna är kulturminnesmärkta på Svalbard och får inte tas ner, vilket gör att de har bevarats bättre än på många andra ställen i forna Sovjetunionen.
Det är klart att vi vill se den.
Vi avslutar kvällen med middag och The Barentsburg Band som spelar i byns restaurang. Bandet betalas av gruvbolaget och att spela musik är ett sätt för bandmedlemmarna att tjäna extra pengar.
Innan konserten är slut lämnar violinisten, hans skift i gruvan ska snart börja.
För oss blir det en blöt kväll med vodka och kalinkadans innan vi till slut tar oss till vårt rum tvärs över gatan.
Nästa dag återvänder båten som ska ta oss tillbaka och på vägen mot Longyearbyen får vi vara med om någonting väldigt ovanligt.
Först är det bara en tunn, svart fena som sticker upp ur vattnet, den går knappt att urskilja från den bakomliggande svarta strandlinjen. När fenan dyker upp för andra gången går det inte att missta sig.
Det är späckhuggare i fjorden.
De dyker upp, vissa gånger bara något tiotal meter från båten, och alla ombord drar efter andan.
Vår guide har åkt den här turen från och till i sex års tid och aldrig sett späckhuggare.
– Den här upplevelsen kostar 600 kronor extra, skämtar guiden som även han ser späckhuggare för första gången.
Hans skämt går relativt obemärkt förbi.
På Svalbard vill vi också testa på det klassiska färdmedlet för arktisk vildmark: hundsläde.
Efter några snabba råd om att skrika korta ljud med ljus röst för att få hundarna att springa snabbare och långa ljud med låg röst för att få dem att stanna är det dags för avfärd.
Hundarna bestämmer tempot, i alla fall till en början
När bromsen släpper greppet om snön för första gången är det som ett startskott på ett 100-meters lopp. Hundarna sticker iväg med en rasande fart nedför en brant backe. De har bestämt sig för att det ska gå undan. Vi ropar med djupa röster och långa toner men det hjälper inte. Vi får helt enkelt försöka klamra oss fast i släden så gott vi kan. Hundarna bestämmer tempot, i alla fall till en början.
[video poster="http://www.nyan.ax/wp-content/uploads/2016/06/MVI_7825_thumb7.jpg" width="1920" height="1080" mp4="http://www.nyan.ax/wp-content/uploads/2016/06/MVI_7825.mp4" autoplay="true"][/video]
Efter några timmar samlar sig gruppen i en igloo. Det är dags för nästa äventyr. Med ytterligare en kort säkerhetsgenomgång klämmer vi oss igenom ett litet hål i snön, det är knappt att vi ryms men med lite vilja tar vi oss igenom och möts av en fantasivärld på andra sidan.
Isgrottan vi just har klättrat ner i är lång och det finns gott om utrymme ovanför huvudet på de flesta ställena. Våra pannlampor räcker ibland inte till, vi får gissa var grottan stängs igen ovanför våra huvuden.
Störst chans att få isbjörnen är på östkusten, dit är det för långt med hundsläde men vi har bokat en tur med snöskoter.
Vi ska köra varsin skoter men följa en guide som kan navigera och i värsta fall skjuta om vi blir hotade av en björn.
Resan tar ungefär 10 timmar tur och retur och för första gången känns det som att vi är ute i det vilda på egen hand. Vi kör genom det helvita landskapet och snön som vinden har rört upp begränsar synligheten. Vissa perioder är det som att köra i mjölk men vi gasar på bäst vi kan för att hänga med guiden. Ibland lättar vi från snön, det är svårt att se alla ojämnheter i snön och de kan överraska med stor kraft.
Ibland försvinner guiden nästan helt.
Slutdestinationen är en glaciär på östkusten, nu har sikten förbättrats och vi avnjuter en portion frysmat och en varm kopp kaffe. Våra skoteroveraller värmer skönt trots att solen har tittat fram.
Efter lunchen ska vi vända hemåt och vi blickar ut mot horisonten, där havsisen börjar. Vi får inte åka dit eftersom isen inte är pålitlig den här tiden på året.
Det ser ut som att vi kommer att missa den ultimata djurupplevelsen.
Vi börjar resan hemåt men när vi har kommit bara några hundra meter stannar guiden sin skoter, hoppar av och pekar mot den enorma isväggen.
Vi ser isbjörnarna på ungefär 500 meters avstånd. Det är en mamma och en unge som ligger strax nedanför glaciärfronten och vilar efter att ha jagat säl.
Först ligger de helt stilla.
Men till slut ställer sig mamman upp gäspar och försäkrar sig om att inga åskådare närmar sig ungen. Hon tar några steg innan hon gäspar och lägger sig ner igen.
Trots att avståndet är långt och mötet inte är så fartfyllt känns det väldigt speciellt att ha fått se det populära djuret.
Det gulliga intryck som isbjörnen ofta ger i naturfilmer finns inte riktigt där.
"Vi frågar försynt om vi får åka närmare, nej blir svaret"
Vårt möte i vildmarken är på hennes premisser, trots att vi har en beväpnad guide med oss. Vi frågar försynt om vi får åka närmare.
– Nej.
Om mamman känner att de är hotade kan hon gå till attack. Då måste vi antingen fly eller skjuta mot djuret.
Vi vänder hemåt istället.
Efter en lång dag på skoter är vi trötta i kroppen, hamburgaren på Coal Miners smakar extra bra. Vi ser isbjörnar på tv:n i restaurangen och hoppas att någon ska ställa samma fråga som vi har ställt hela veckan:
Har ni sett någon isbjörn än?
